Den of Lego

Ni har säkert hört den där diskussionen om att informationen om en människa på nätet kan vara kritisk för hennes framtid. Ett exempel som brukar nämnas är att presumtiva arbetsgivare kollar upp sina sökandes Facebook-profiler och fotoalbum. Och tja, skulle någon dödsseriös människa råka snubbla över fredagens kalasbilder skulle man kanske överväga ett par gånger ifall det verkligen är värt att ta chansen vad gäller mig.
Helgen har i alla fall varit kalas. Under min Stockholmsvistelse har jag hunnit med att bevista 90-talsklubben 90s på Riddarkällaren tillsammans med härliga gamla ansikten, att sova på fourforthrees soffa, att planera sommarens USA-resa (40 dagar i en van med några av mina närmaste, yeah), att chilla med mina fränder Markus och Sofie (men tydligen var Sofie för förbannad för att kunna delta i dagens chill).

Vinterns Dreamhack var episkt. Episk vinst, som man brukar uttrycka det här i Svedala. Jag lärde inte bara känna en hel hord av sköna människor – jag lärde också känna ett nytt tyskt företag. Jag uppfattade aldrig vad de faktiskt sysslar med till vardags, men under Dreamhack sysslade de i alla fall med att skrika sitt namn i tinnitusvolym från scenen (de hette visst ROOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOCCAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAT), dela ut värdefulla gratisprylar till de som deltog i skrikandet, och visa upp en sensuell dansuppvisning med två lättklädda damer. Den sortens marknadsföring fungerar säkert fantastiskt på hemmaplan (vi har ju historiska exempel på tyskar som tagit makten med skrikandet som hjälpmedel), men i Jönköping 2007 slutade det med att de blev avbuade från scenen. Till företagets ära såg jag och ett litet gäng nyvunna bekantskaper också till att det komponerades två låtar: Här och här.
Dessutom vann jag och mitt resesällskap förstapris i webbdemotävlingen (5000 och två DH-biljetter). Om ni kollar in vårt demo kanske ni inser att det säger minst lika mycket om det låga deltagandet som om våra galna skillz…
Men jag klagar inte!

Här listar jag dagens…

…irritationsmoment: USB. USB 2.0 är ett interface. Ett interface, där ”ett” är nyckelordet. En kontakt och en kabeltyp för alla dina USB-behov. Fel, insåg jag bittert när jag skulle koppla in min externa hårddisk via just USB. Visst hade jag tre olika sorters USB-sladdar liggande (fyra om man räknar med gamla Xbox-kontrollen), men ingen av dem passade i USB-hålet i hårddisken. Varför man inte helt sonika begränsade sig till en (eller max två) övergår helt mitt förstånd. För varje ny sort USB-kontakt kommer Gud att utrota en gullig djurart. Jobbiga sladdar eller gulliga djur? Ert val, teknikindustrin!

…Djur: Katt. Närmare bestämt Mia, som jag passar åt kakan^ ett tag framöver. Den värsta uppmärksamhetshoran jag varit med om någonsin, och bajsar så det luktar jätteäckligt. Men hon är sjukt gullig och en bra kompis när ingen annan vill leka med mig. Sedan hon flyttade in har jag inte sett till några möss – kanske är det som med katter som med inbrottslarm, att den avskräckande effekten är det primära.

…Event: Dreamhack. Dit bär det av på torsdag – see you there, geeks and gals! För första gången någonsin ska jag ha en helt vanlig deltagarplats med dator (dock blir det fjärde gången jag åker dit). Vill ni träffas är jag placerad på bord D33, plats 25. Fast har en känsla av att jag kommer att vara hyfsat mobil. Sedan är jag duktigt fundersam över hur de kommer att se på min tvådagarsfrånvaro på Netto under tiden jag inte är i stan. Har jag tur hinner jag eventuellt smita in en kortis på vägen till tåget på torsdag morgon.

…Grapefruktmedmjölk: Hemliserbjudanden. Eller ja, gårdagens egentligen. När jag kom med mina tre grapefrukter och mjölk till tjejen i kassan (en kvinna jag inte handlat så mycket av tidigare) frågade hon om jag inte skulle ha fyra. ”Vadådå?”, undrade jag. ”Nä, för vi har erbjudande på fyra, så springer du och hämtar en till blir det till och med billigare”. Jag funderade lite och sade att jag tyckte det lät som en bra deal. Jag lovade också dyrt och heligt att jag skulle ta den där fjärde frukten och inte blåsa dem. Men vid frukterna var det inte ett tecken på specialerbjudande. Ingen skylt, ingenting. Idag tog jag också fyra frukter och fick fem spänn rabatt. Har jag ett eget hemligt erbjudande som bara gäller mig nu? Kanske blev de oroliga efter min frånvaro i torsdags? Tiden får utvisa hur det här utvecklar sig.

Jag har just genomgått en av de plågsammaste förmiddagarna i mitt liv. Hälsar på min vän Jonas uppe i Ludvika, och under gårdagens förlustelser (jag tyckte det var en särdeles rolig idé att spela fjollig Stockholmsbrat under hela festen vi var på) blev det förmodligen för lite mat och vatten och för mycket av den lättflyktigare substansen etanol.

När jag vaknade vid 10-tiden i morse var det med en lätt huvudvärk som efter en liten stund accellererade till en kavalkad av bankande smärtor i huvudet och magen, illamående och gallakräkande (vilket också omöjliggjorde vattendrickande). Efter några timmar slutade mina vänner skratta och började oroa sig för att bli smittade av vinterkräksjuka. Vid fyratiden kravlade jag mig upp för att duscha, och snart ska vi kalasa igen.

God kväll!

I kväll är inte bara en kväll av obeslutsamhet av det slaget som torsdagar gärna blir – ni vet, man slits mellan vad man ska göra i helgen, vilka man ska träffa och vart man ska.

Nej, i kväll är det allvarligare saker på gång.

Jag jobbade över i kväll. Programmerade. Gott så. Helt innesluten i kodandet tappade jag greppet om tid och rum. Rätt vad det var var klockan snart åtta.

Netto stänger klockan åtta. Fem över åtta anländer jag till en låst port.

Jag har misslyckats. Vad var det som fick mig att förbise mitt uppdrag? Att försumma det jag byggt upp under så många dagar?

Ska jag köpa sex grapefrukter och två liter mjölk imorgon?

Är hela grejen dömd nu? Ska jag säga något till vem som nu är i kassan imorgon?

Jag tror jag ska köra på ändå. Låta det passera och låtsas som ingenting.

I helgen ska jag hänga i Ludvika för första gången på länge, länge. Bil upp, men en lång tågresa hem. Men det får det vara värt. Kommer säkert få en massa sköna flashbacks från tiden som en gång var där, men det är smällar man får ta.

När jag skulle från jobbet i fredags kom min far för att hämta mig med bil – vi skulle ju hem till landet. Med i bilen satt hans kollega och min sjuttonåriga syster. Eftersom jag ännu inte hade inhandlat dagens ranson av graperfruktochmjölk, så fick han köra förbi Netto och vänta med bilen på parkeringen medan jag sprang in ”för att fixa en snabb grej, bara”.

Två långa köer, den ena märkbart snabbare än den andra. Jag sneglade på kassan till den korta kön. En okänd kvinna som jag inte handlat av tidigare. Ny på jobbet kanske. När blicken vandrat över till den långa kön såg jag till min glädje att tredjehandsvalet satt i kassan – killen med det stela smajlet, ni vet. Valet var självklart: Familjen kan vänta en halvminut extra.

Men min magkänsla spelade mig ett spratt – halvvägs genom kön byter den andra kassan kassörska. Till den blonda förstakassörskan! Åh, vilken nesa! Det kändes som ett smärre personligt nederlag, men jag lät inte det förstöra min vänliga glättighet när jag tackade killen i kassan så mycket vid betalningen.

I går lördag var det som sagt släktkalas – Sverige förlorade, men det rörde inte mig och min kusin Tommy i ryggen när vi dansade DDR SuperNova tills halva övervåningen luktade svett. Och det är ingen överdrift.

Nu ska vi åka iväg för att köpa en bäddsoffa åt mig, för att äntligen kunna slänga ut det där fula, obekväma och musbebodda åbäket som står i stugan. Man ska inte vara fördomsfull, men det var nog ändå klokt av farsan att kolla så att det var kvitto på soffan eftersom den ska hämtas i Andersberg i Halmstad.