Den of Lego

Efter mindre än ett dygn i Brighton har jag noterat två markanta skillnader mellan engelsmännen och oss svenskar. Den första behöver jag antagligen inte orda mer om – den mytomspunna brittiska artigheten är en realitet de flesta redan vet allt om. Råkar jag drämma till någon med den klumpiga Samsonite-väskan får jag ett ”Sorry” tillbaka, men så är det väl hemma också till viss del. Men här räcker det att glo lite stressat på någon för att de ska ursäkta sig. Och i kön till frukostbuffén står de artigt och väntar med att ta sina scrambled eggs tills jag är klar med att välja ut de mest delikata baconskivorna (som för övrigt är mer lika skinka än bacon). Kan bli pinsamt mycket over-kill ibland, men jag tror att många svenskar har att lära härifrån.

Mindre välkänt är det faktum att engelsmännen är ovanligt fula. Under tre timmars tid på resande fot observerade jag två (2) någorlunda attraktiva människor (till skillnad från Stockholm där det räcker att åka två tunnelbanestationer för att få pinsamt stånd av nån platinablond varelse). Av dem var en asiat och en svart. Så de räknas alltså inte som renblodiga britter. Fram tills nu har jag sett ytterst få snygga människor som inte visat tydliga tecken på att härstamma från främmande kulturer. Och de få är säkert språkresestudenter eller invandrare i vilket fall.
Det är inte konstigt att man sällan hör om brittiska ultranationalister eller rasister trots att de är så konsvervativa. Det den här isolerade genpoolen till ön behöver mest är lite bättre DNA. Och samtidigt som det är svårt att hitta något vackert att vila ögonen på är det en jävla ego-boost att gå på gatan här. Man känner sig som en fotomodell.
Jag är kanske inte snygg, men jag är brittsnygg. Alltså snygg med brittiska mått mätt.